Dmitrij Gluchovskij
Utpost 2

Andra delen av två av Gluchovskijs nya dystopi.

Efter det förödande inbördeskriget är det enorma Moskoviet ett delat land. Väster om Volga ligger det nya tsarriket, öster om floden finns … okänt vad. Imperiets östligaste utpost Jaroslavl, den unge Jegors hemstad, har tystnat och inga spejare har återvänt. En dag beslutar tsaren att skicka iväg en pluton soldater för att ta reda på vad som hände efter att en okänd präst blev den förste på flera årtionden att komma över bron från ödelandet i öster. Om Jegor vill rädda sin hemstad måste han till varje pris stoppa expeditionen …

Ur Utpost:
»Du brukade vara vän med löjtnant Krigov, eller hur? Stämmer inte det, Jurij Jevgenjevitj?«
Överste Surganov ser in i Lisitsyns ögon och ler ett vänligt litet leende. Men Lisitsyn vet hur mycket den blicken är värd. Vad betyder »brukade vara vän med«? Varför uttrycka det på det sättet? Är inte den formuleringen ett slags inbjudan till honom att ta avstånd från vänskapen?
När chefen för den militära underrättelsetjänsten frå­gar en något är det bäst att man är försiktig med hur man svarar, men utan att ta för lång tid på sig. Lisitsyn har uppfattat det uppenbara, nämligen att översten mycket väl vet vad som hände mellan honom och Krigov. Han bara testar hans ärlighet.
»Ja, överste! Men varför sa ni brukade vara vän? Vi är fortfarande vänner.«
Han fortsätter titta rakt in i Surganovs röda ögon och noterar hans svedda, välvda ögonbryn och det lilla flinet som sitter fastklistrat i hans ansikte. Han intar själv en liknande hållning, vänlig och artig. Som om han inte visste någonting om de utrensningar som pågår i armén, för vilka Surganov råkar vara ansvarig.
»Så ni är fortfarande vänner. Jaha, då så.«