Född 1856 i Wien blev hon redan som 22-åring filosofie doktor med en avhandling om Byrons Don Juan. För detta hade hon dock blivit tvungen att åka till Zürich, det enda tyskspråkiga universitet förutom de i Bern och Genève som tillät kvinnliga studenter (Drusko­witz var den andra kvinnan över huvud taget att disputera i det moderna Europa, den första var polskan Stefania Wolicka). Författare till en rad filosofiska verk och lustspel med feministisk inriktning, varav det mesta är bortglömt i dag. Spärrades in på mentalsjukhus 1891, omyndigförklarades och fråntags alla rättigheter och friheter – själv uppfattade hon sig som en politisk fånge. Avled 1918 på sinnessjukhuset i Amstetten, Österrike, efter att ha varit inspärrad i 27 år.

Den skotska feministen Emma McGuffin besökte henne 1905: »Hon är en sådan bildad person, så beläst, uttrycksfull, ännu idag. Jag tror att så länge hon kunde hoppas att sanningsenlighet faktiskt gäller, att sanning övertygar, kunde hon lätt parera omgivningens negativa reaktioner och tro att hon måste lära sig sitt hantverk, att det handlade om att kämpa än mer hårdnackat för att nå framgång hos publiken. När hon insåg att hon måste böja sig inte för förnuftet, utan för makten blev hon vansinnig. […] I allt detta – och hon är nu sedan 14 år tillbaka en dåre enligt lagen – håller hon fast vid sin tro på det nyktra och klara argumentet, precis som så många kvinnor som med beundran ser upp mot det som förvägras dem. Kanske är det det som gör henne så sjuk. Käraste Irma, detta gör mig så sorgsen och rasande och hennes situation väcker på nytt avsky för det som lovar oss lycka och samtidigt förväg­rar oss den. Det enda hopp jag kan hysa för henne är att hon utstrålar en sådan kraft trots alla vidrigheter.«