Ludwik Hering
Spår

En tid arbetade Ludwik Hering som nattvakt i en fabrik precis på gränsen till gettot. Även om det var allmänt känt att han hjälpte många att fly över gränsen så pratade han aldrig om det. »När Ludwik hade gett sina kläder till en flykting från gettot lånade han en skjorta och byxor av sin farbror, men denne var längre och betydligt kraftigare än han – så alltid när Ludwik kom hem senare än vanligt från jobbet, i en för vid skjorta och byxor med uppvikta ben, då visste vi att han hade hjälpt någon igen«, berättar brorsdottern Ludmiła Murawska-Péju.

De tre självupplevda berättelserna skildrar de brutala villkoren i gettot, inte minst för barnen som emellanåt smet ut för att försöka hitta något att äta i staden. Den sista berättelsen handlar om upproret i uppsamlingslägret Zieleniak, dit Hering deporterats tillsammans med sin familj, men strax före transporten till Treblinka räddades de av en sjuksyster.

»En fin, tät snö faller. Himlen, jorden och gettot som jämnats med marken skälver likt trycksvärtan på ett sönderfallande pappersark.«