Jochen Hellbeck
Stalingradprotokollen

»Det var andra världskrigets blodigaste slag – så
brutalt att Röda armén hemligstämplade sanningen.«
The Independent

Redan tidigt beslutade Röda armén att dokumentera andra världskriget. En historikerkommission tillsattes och i januari 1943 sändes tre historiker till Stalingrad. De intervjuade flyktingar, meniga rödarmister, befälhavare och tyska krigsfångar. I stridens larm berättade man ärligt och öppet om sina upplevelser, även om feghet och rädsla. Det digra intervjumaterialet visade sig emellertid oanvändbart som propaganda och när den judiske chefen för kommissionen fråntogs sin professorstitel under den sovjetiska efterkrigstidens antisemitiska kampanjer gömde han protokollen i en källare. Några historiker vårdade arkivet i hemlighet och nu, 70 år efter dess tillkomst, har den tyske historikern Jochen Hellbeck sammanställt de häpnadsväckande intervjuerna som kastar nytt ljus över människorna som deltog i ett av världshistoriens grymmaste slag.

Ur »Stalingradprotokollen«:

»Jag skulle också vilja berätta om hur vi blev avvinkade. Det är ett ögonblick som jag minns mycket väl. När folk tar avsked brukar det förekomma en massa tårar. Men våra mammor var stronga, helt enkelt väldigt. Mamma skriver i ett brev att det ofta kommer kvinnor som frågar: Anna Vasiljevna, ni som har vinkat av två döttrar och en son till fronten  hur kan det komma sig att ni ändå är glad av er? Hon svarar att hon inte har uppfostrat dem till att sitta hemma.«
Nina Kokorina, 19 år, frontsköterska

»Tusentals människor dör i en befälhavares åsyn, men han kan inte ens tillåta sig att blinka. Ensam för sig själv kan han brista i gråt. Men om man så tar livet av ens bäste vän måste man stå där som en stenstod. Ett konkret exempel. Den 14 [oktober] rasade artilleriavdelningens blindering in. Nio personer klämdes ihjäl, men en klarade sig, fast han fick benen i kläm. I två dagar höll vi på och grävde fram honom. Han var vid liv. När vi hade grävt ut honom, rasade jorden igen. Tror ni inte att det skar i hjärtat? Det var hjärtskärande, men jag fick inte röra en min.«
General Vasilij Tjujkov, arméchef för 62. armén

 

KRITIKERRÖSTER

»Stalingradprotokollen kastar inte bara nytt ljus över människorna som deltog i ett av världshistoriens grymmaste slag, de utgör också ett tungt vägande korrektiv mot såväl sovjetiska som västliga klichéer om Röda arméns soldater.«
Jan Christensen, GöteborgsPosten

»Sammantaget ger de tusentals intervjuerna en unik inblick i vilka stämningar som rörde sig bland ryssarna i armén, på hemmafronten och bland partisanerna, och detta innan kriget var avgjort och därmed utan den efterklokhet eller de bortträngningar som inte sällan kännetecknar senare tiders muntliga historia. Det är lockande att jämföra med vad kvinnor som stridit i Röda armén berättade för Svetlana Aleksijevitj mot slutet av Sovjettiden, till boken ›Kriget har inget kvinnligt ansikte‹, eller de minnen som veteraner återgav för Catherine Merridale till hennes ›Ivans krig‹.«
Lennart Samuelsson, Svenska Dagbladet

»Just därför är det en historisk sensation att vi nu kan läsa Stalingradprotokollen i sin helhet. Mitt under brinnande krig lät historiker från Moskva intervjua 215 ögonvittnen från Röda armén. Rösterna tillhör generaler, stabsofficerare, befälhavare och meniga, kommissarier, agitatorer, matroser, sjukvårdare och ett köksbiträde. Inget fick publiceras i deras livstid. Partiet ville rentav förstöra materialet, men det gömdes i ett arkiv i 70 år.«
Ulrika Knutson, NorrköpingsTidningar

 

RECENSIONER

GöteborgsPosten 13-10-28
Svenska Dagbladet 13-11-08
Tidningen Kulturen 13-11-12
NorrköpingsTidningar 13-11-13
Upsala Nya Tidning 13-11-17
Borås Tidning 14-01-07