Göran Lager
Döden i skogen.
Avrättningar i Sverige 1600–1910
Göran Lager berättar om boken:
»I Sverige ligger de gamla avrättningsplatserna tysta, igenvuxna, överbyggda, glömda. Ändå finns spåren där och man kan ana skriken som skurit sönder naturen. Här vilar människor som dödades i Guds namn. Hastigt nedvälta i grävda gropar, rakade som bränd aska i hål, halshuggna med huvudet lagt vid fötterna. I århundraden mördade staten dem som gjort orätt mot lagen/bibeln. Dödens våndor var många. Rådbråkning, där den dödsdömdes lemmar krossades med vagnshjul eller smedshammare och sedan flätades in i träekrar på ett stegelshjul som restes mot himlen. Halshuggning med bila och sedan skuren i bitar, steglad eller bränd i bål. Huvudet uppspikat genom pannan med dragnagel och högra handen bredvid. Brotten var enkla, tycker vi i dag: ficktjuveri, otrohet, ohederlighet, stöld, tidelag. Sextiotre olika brott straffades med döden.
Vi hittade spåren efter avrättningsplatsen en höstdag, den stora stenen i skogen där domen lästes högt. Vägen gick nedanför den nyasfalterade gamla vägen, ett stycke upp, där fångkärran stannade och där alla barnen och de nyfikna vuxna stod. Inkallade grannar bildade spetsgården med sina vapen runt den uppbyggda stupstocken, bålet, stegeln. Den dödsdömdes väg skulle aldrig leda tillbaka, bara framåt, mot döden. Spetsiga lansar riktades ömsom mot den dömde ömsom mot folkhopen, som stod där beredd med små flaskor och trasor för att samla blod från den avrättade, som bot mot fallandesjuka, epilepsi – det enda som hjälpte, sades det. Prästen står där, viskar åt kvinnan med det långa håret. Hon vill inte. »Snälla, snälla«, gråter hon med ögon som inte längre ser av skräck. Hon hör inte svartrocken som mässar och ber henne överlämna sig till Gud, erkänna sitt brott för att få komma till himlen och inte bli evigt förtappad. Han håller i håret, drar, viskar böner. Bilan faller – hopen ropar i kör: »Ååååhej!« Tungan i det lösa huvudet far in och ut, det rycker i ansiktet, kroppen reser sig i båge men trycks ned med stänger av järn.
Det är lite dimmigt när vi besöker platsen många år senare. Löven har nästan fallit färdigt från träden. Sly står som svarta piskor mot allt det orange, gula, gröna. Platsen är knappt skönjbar, askan ligger djupt i mossan i kärret, gravarna med stenar för att tynga ner liken reser sig som små murar. Det är alldeles stilla. Hundra meter bort åker folk till McDonald’s med sina barn. En busshållplats vid nya vägen kallas Galgbacken. Och folk undrar varför.«
KRITIKERRÖSTER
»… en mycket läsvärd bok, som kastar ljus över en ovanligt dyster sida av den svenska historien.«
Lars-Göran Tedebrand, Sundsvalls Tidning
»Boken som formgivits av Christer Jonson i Sysne är en ruggig läsning, men borde
ändå användas i skolan för att belysa ett mörkt kapitel i vår gemensamma historia.«
Bengt Valentinsson,
Gotlands Tidningar