De sista vittnena
Om barnens upplevelser på östfronten
»Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.«
Svetlana Aleksijevitj
Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes. En pojke hade sett grannens hund sitta och gråta på askan efter det nedbrunna huset. En flicka sprang ut för att krama en tysk soldat eftersom hon trodde att det var pappa som kom hem. En annan drömde om en ängel som övertalade henne att utstå slavarbetet i Tyskland … Här är hundra berättelser om barn i krig.
Ur De sista vittnena:
Zina Kosiak, 8 år. Numera hårfrisörska.
Hela kriget väntade jag på att det skulle ta slut, så att jag och gubben kunde spänna för hästen och åka ut och leta rätt på mamma. Evakuerade människor kom förbi och tittade in, och jag frågade alla om de inte hade sett min mamma. De evakuerade var många – så många att det i varje hus stod en järngryta med kokta nässlor. Så att det skulle finnas något varmt åt dem att äta. Något annat att bjuda på hade man inte. Men en gryta med nässlor stod det i varje hus… Det minns jag så väl. Jag brukade plocka de där nässlorna.
Kriget tog slut… Jag väntade en dag, två – ingen kom åkande för att hämta mig. Mamma kom inte för att hämta mig, och pappa var i armén – det visste jag. Så jag fortsatte att vänta på det där viset i två veckor, längre än så orkade jag inte vänta. Jag smög mig in under en bänk på ett tåg och for iväg… Vart? Det visste jag inte. Jag trodde – igen samma barnsliga idéer – att alla tåg gick till Minsk. Och i Minsk skulle mamma vänta på mig! Sedan skulle vår pappa komma… En hjälte! Med ordnar och medaljer.
De hade försvunnit någonstans under en bombattack. Grannarna berättade senare att de hade åkt iväg tillsammans för att leta rätt på mig. De sprang till stationen.
Nu är jag femtioett, jag har egna barn. Men jag vill ändå ha en mamma.
RECENSIONER
Svenska Dagbladet 15.08.23
Dalademokraten 15.08.27
Aftonbladet 15.08.29
NorrköpingsTidningar 15.08.29
Dagens Nyheter 15.08.29
Kulturnytt 15.09.01
Expressen 15.09.01
Arbetarbladet 15.09.02
JönköpingsPosten 15.09.04
Borås Tidning 15.09.05
Skånska Dagbladet 15.09.09
Internationalen 15.09.21
Alba 15.09.29
Kulturdelen 15.10.04
Nerikes Allehanda 15.10.07
Dagens bok 15.10.19
Läsprov